Varg bild

wendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendywendy

 

Kortfakta om vargen

 

Latinskt namn: Canis lupus
Storlek: Varierar mycket. Normala vikter för Skandinaviska vargar är 35-55 kg. Hannarna väger oftast mer än honorna. Mankhöjd upp till 90 cm.
Utseende: Vargen påminner om en stor, långbent, storhuvad, grovhalsad, stortassad och sloksvansad schäfer- eller huskyhund. Skandinaviska och andra euroasiatiska vargar är grå, med grågula och rödbruna skiftningar i sommarpälsen, och mera grått i vinterpälsen. Hakan/strupen är nästan alltid vit. Svarta markeringar på flera ställen (t ex på benen, i ansiktet, på ryggen och en stor fläck på svansroten). Öronens baksidor nästan alltid rödbruna. Nordamerikanska vargar kan vara allt ifrån helvita till helsvarta.
Familj: Den största av de 35 vilda arterna i familjen hunddjur, Canidae, i världen. De största vargarna hittills har hittats i Sibirien och Alaska.
Utbredning: Europa, Nordamerika och Asien.
Vargen är en av de landlevande däggdjursarter som haft den största geografiska utbredningen i världen.
I Sverige fanns den en gång i tiden i hela landet, men de senaste åren främst i Värmland, Dalarna, Dalsland, Närke, Uppland, Hälsingland och Gästrikland.
Fortplantning: Valparna föds under perioden april-juni, omkring 63 dagar efter parningen. En kull består ofta av 5-6 valpar, men de kan också vara 9-10 stycken. Vid födseln väger valparna ca 400 g.
Föda: Vargens föda varierar mycket mellan olika områden i världen. I Skandinavien är älg det viktigaste bytesdjuret. Andra vanliga byten är rådjur, bäver, grävling och, om tillfälle bjudes, ibland också får, ren och hund. Om vargstammen sprider sig söderut kan kronhjort, dovhjort och vildsvin också förväntas bli viktiga bytesslag.

 

 

 

Vargen heter på andra språk:

 

Albanska Ujku Nordsamiska Návdi,Gumpe
Danska Ulv Norska Ulv
Engelska Wolf Polska Wilk
Estniska Hunt, Susi Portugisiska Lobo
Finska Susi, Hukka Rumänska Lupul
Franska Loup Ryska Volk
Hindi Bheriya, Bighana Slovakiska Vlk drav˘
Holländska Wolf Spanska Lobo
Isländska Úlfur Sydsamiska Siejpe, Snöölhke
Italienska Lupo Tjeckiska Vlk
Kroatiska Vuk Turkiska Kurt
Litauiska Vilkas Tyska Wolf
Lulesamiska Stálppe Ungerska Farkas
Maltesiska Lupu Älvdalska Wargg

 

Lite gott och blandat om vargen:

 

Redan efter ett år är valparna vuxna. Då lämnar de vanligen flocken och ger sig ut på långvandring efter en partner och ett eget revir. Könsmogna blir de normalt först vid två års ålder.

 

Skygghet och försiktighet är några av vargens mest utmärkande kännetecken, men om den inte är utsatt för jakt kan den snabbt vänja sig vid att människor inte är fullt så farliga.

 

Temperamentet skiljer sig tydligt från en hunds. Hunden är framavlad för olika arbetsuppgifter (t.ex. vallning) och även för att ha ett mildare sinnelag. Man har också avlat så att toleransen mot andra hundar är högre. Utan dessa egenskaper skulle det vara svårt att ha hundar i våra moderna samhällen. Vargen är livligare än hunden och är mer aggressiv mot främlingar av egna arten. Den har också en större jaktinstinkt än de fletsa av våra hundraser. Vargen är för de flesta människor omöjlig att hålla som husdjur, den är oerhört krävande och kan bli rent av farlig.

 

Vargen härstammar från primitiva små köttätare, så kallade creodonter som etablerade sig på jorden för ungefär hundra miljoner år sedan. Dessa utvecklades sedan till både kattdjur, hunddjur, mårddjur, björnar och andra.

 

År 2010 jagades varg på licensjakt för första gången i Sverige sedan den fridlystes 1966. Däremellan har det endast varit tillåtet med så kallad skyddsjakt, vilket ger tamdjursägare vissa möjligheter att döda vargar som angriper deras djur.

 

År 2011 sköts 19 vargar i licensjakten (av 20 tilldelade). I augusti 2011 beslutade regeringen att tillfälligt ställa in den nyinförda licensjakten år 2012. Detta efter kritik från EU som ansåg att Sveriges vargförvaltning äventyrade den svenska vargstammens överlevnadsmöjligheter.

 

Alla världens hundraser stammar från vargen.

 

Parningen sker i februari-mars och vargtiken har lika lång dräktighetstid som en hundtik (63 dagar) vilket innebär att valparna föds runt skiftet april/maj.

 

Oftast föder vargen ungefär så många valpar som en hund (2-6) men det kan undantagsvis bli så många som tio valpar, eller t.o.m. ännu fler. Själva födandet sker i en lya, utgrävd i marken, bland stora stenblock eller på en torr plats i ett tätt buskage.

 Det som ofta kallas “vargflock” är egentligen bara en vargfamilj.

Det största hotet mot den svenska vargstammen idag är att den är kraftigt inavlad. Alla vargar kommer från fem individer.

Under våren och sommaren lämnar de flesta av familjens fjolårsungar föräldrarnas revir för att skapa egna revir. I vissa fall kan de röra sig mycket långt; uppmätta sträckor på 40-50 mil är inte ovanliga. En del ungar stannar längre och hjälper till att fostra den yngre syskonen.

Vargens yl kan höras över en mil och används främst för att hålla kontakt inom flocken, som ofta är utspridd på flera smågrupper.

Under 1500-talet ansågs över 30 000 människor i Europa vara “varulvar” och de brändes på bål eller flåddes levande.

När mat finns äter vargen snabbt och mycket. En vuxen varg kan lätt sätta i sig upp till 8-9 kilo kött på en dag.

Vargen är fullständigt olämplig som husdjur, detsamma gäller korsningar mellan varg och hund, så kallade varghybrider. Sådana varghybrider har angripit och dödat människor, både i USA och Ryssland.

Det framgångsrika Skandinaviska vargforskningsprojektet, SKANDULV, stöds av Svenska Jägareförbundet, Naturvårdsverket och Världsnaturfonden, samt Direktoratet för Naturförvaltning och Norsk Institutt for Naturforskning i Norge.

Riksdagens beslutade mål för den svenska vargstammen är ett etappmål om minst 20 föryngringar per år, vilket motsvarar cirka 200 vargar. När det är uppnått beslutas om ett eventuellt nytt etappmål eller en miniminivå. Målet för stammens utbredning är att den på naturlig väg sprider sig över landet, men att föryngringar i renskötselområdet begränsas till områden utanför de så kallade åretrunt-markerna.

Vargen omfattas av Bernkonventionen och betecknas där som “starkt hotad”.

Historia

Vargen i Skandinavien

Vargen har en fantastisk förmåga att anpassa sig till olika naturtyper och har tidigare funnits över hela den Skandinaviska halvön. Efter den senaste istiden vandrade vargen in söderifrån, ungefär samtidigt med vildrenen och älgen. Den har alltsedan dess varit en naturlig del av den skandinaviska naturen, och därmed också en del i skandinavernas kulturhistoria. Över 100 ortsnamn i Sverige, och ett stort antal namn på naturområden, platser, sjöar och myrar innehåller ordet varg eller ulv. I århundraden har människor i Skandinavien efter hand gjort vad man kunnat för att begränsa vargens livsutrymme.

Redan på 1200-talet fanns det bestämmelser i de svenska landskapslagarna som krävde att bönderna höll sig med olika hjälpmedel såsom lapptyg, vargnät och varggård för att fånga varg. Torpare och bönder var också ofta tvingade att delta i så kallade “vargskall”, där stora drevkedjor, med som mest flera tusen personer, gick genom skogarna i jakt på varg. Den som uteblev fick böta. 1647 infördes skottpengar på varg. Trots det fanns det under 1700-talet antagligen ännu flera tusen vargar i Sverige. Men i och med att bönderna fick lagstadgad jakttid 1789, och därmed rätt att jaga älg, hjort, vildsvin och rådjur på sina egna marker, så minskade vargens viktigaste bytesdjur kraftigt. På 1840-talet fanns rådjuret till exempel till slut bara kvar på några enstaka gods i Skåne, och älgen hade blivit en stor sällsynthet i hela landet.

Detta innebar att vargen fick det allt svårare att försörja sig på viltkött. Eftersom människan samtidigt började ha mer och mer boskap skogen, började vargen intressera sig mer för tamdjuren än tidigare.

Många familjer drabbades hårt av vargangrepp på sin boskap. Då 1821 en enda varg, den berömda Gysingevargen, dödade och åt upp inte mindre än nio barn, ökade svenskarnas beslutsamhet att försöka utrota vargen helt och hållet. Gysingevargen var visserligen uppväxt i fångenskap och sedan som vuxen utsläppt i naturen. Den hade aldrig lärt sig jaga.
Gysingeattackerna är det enda hittills väl dokumenterade fallet i Sveriges historia av dödlig vargattack mot människor.

Med hjälp av gift, fällor, kulor och krut fick man ganska snabbt bort vargarna från södra Sverige. 1827-1839 fälldes 6 790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. Den snabbaste nedgången i vargstammen kom sedan 1840-1860. Minskande skogsytor på grund av uppodling, i kombination med olika djursjukdomar försämrade vargens livsmöjligheter ytterligare.

Vargarna trängdes undan allt mer norrut och till sist fanns där i stort sett bara kvar enstaka, spridda djur, uppe i fjällkedjan.

Återetableringen

Genom att studera vargarnas gener har man kunna bevisa att den vargstam som idag finns i Sverige och Norge inte har direkt släktskap med de vargar som funnits här tidigare. De har heller inte närmare släktskap med vargar från djurparkerna, utan har en genuppsättning lik den som finska/ryska vargar har.

De envisa rykten som hävdat att vargarna kommer från svenska djurparksvargar, som planterats ut från någon svensk djurpark, har med hjälp av dessa DNA-analyser alltså slutligen på ett vetenskapligt sätt kunnat konstateras vara inget annat än just rykten, skrönor eller “råttan-i-pizzan”-historier.

Den första föryngringen i den nyinvandrade vargstammen skedde såvitt man vet 1983 i värmländska Nyskoga. 1990-1991 vandrade ytterligare en finsk-rysk varg in i landet och ända fram till 2008 härstammade alla vargar i Skandiavien från dessa tre vargar. Allt detta vet forskarna säkert genom genetiska analyser av deras DNA.

Genom studier har forskarna kunnat konstatera att de senaste 30 åren har minst 16 vargar vandrat in i Sverige från den finsk-ryska populationen. Endast två av dem har dock fått valpar och på så vis bidragit med nya gener till vår vargstam. Dessa två individer är båda hanar och blev åren 2008 och 2009 far åt varsin valpkull.

Nordamerikansk historia

I Nordamerika tog de invandrande européerna med sig sin attityd till vargen hemifrån. När nybyggare, pälsjägare och boskapsfarmare slog sig ner, så började konflikterna. Pälsjägarna koncentrerade sig i första hand på bäver, och under ett antal år i mitten av 1800-talet fångade dessa trappers uppåt 500 000 bävrar årligen.

Men även vargen gillar bävrar och allt eftersom bäverstammen minskade fick vargen skulden. Människan jagade dessutom det övriga viltet så hårt, att djur som bisonoxen utrotades helt i delstat efter delstat, och hjort- och gaffelantilopbestånden minskade starkt. Detta gjorde att vargarna fick det ännu svårare att finna naturliga byten och de började, precis som i Sverige, intressera sig mera för människans tamboskap.
Skottpengar infördes, priserna på vargskinn steg och professionella vargdödare, så kallade “wolfers” var oerhört effektiva. De specialiserade sig på att preparera nyskjutna bisonoxar, älgar, hjortar och annat vilt med giftet stryknin, som sedan tog död på vargarna. Och på samma gång fruktansvärt många andra djur .
Bara i delstaten Montana dödades inte mindre än 100 000 vargar mellan 1870 och 1877. Samt ytterligare 81 000, mellan 1883 och 1922. Den största masslakt som människan någonsin riktat mot en enskild rovdjursart, var ett faktum.

I mitten av 1940-talet var vargen nästan helt utrotad i USA, det var bara i Alaska och i Minnesota som det fanns fasta stammar kvar. Däremot fanns det en stor vargstam i det mellanliggande Kanada. Från Kanada och Minnesota har sedan vargen åter börjat sprida sig spontant till och inom USA. Dessutom har man i USA på senare år börjat aktivt utplantera varg i några områden.

Ett projekt startades för att återinföra varg till delstaten Idaho, liksom till den stora nationalparken Yellowstone i Wyoming. 1994 togs beslut på att man skulle sätta ut vargar. För att få igenom detta projekt politiskt beslutade också att vargar som dödade tamboskap skulle få avlivas.
1995 fångades vargar in i Alberta, Kanada. I Yellowstone släpptes tre hela flockar ut med sammanlagt 14 individer.

Under året föddes två kullar, åtta valpar i den ena flocken och en valp i en annan. I Idaho släpptes 15 yngre individer ut, även de var infångade i Alberta. 1996 släpptes ytterligare 20 vargar ut i Yellowstone och 17 i Idaho. Dessa vargar hade fångats in i British Colombia.

Utsättningarna var framgångsrika och år 2003 fanns det ca. 300 vargar i vardera området.
I USA har opinionen de senaste tjugo åren svängt över starkt till förmån för vargen. En allt större del av den breda allmänheten säger sig nu vara positivt inställd.

 Vargen och människan

De tidiga jägare- eller krigarefolken beundrade vargen för dess jaktteknik, uthållighet, intelligens och överlevnadsförmåga. Romare, daker (i nuvarande Rumänien) mongoler och många nordamerikanska indianfolk tog därför vargen till heligt totemdjur. Än idag har vargen en spirituell betydelse för nordamerikanska indiankulturer.
För dem är vargen nu en avgörande länk till att återknyta kontakten med sin egen bakgrund. De har återigen börjat ge sina barn namn som Gula Vargen, Ensamma Vargen eller Lilla Vargen.

Att vargen gjort stort intryck på människan märks inte minst genom det dryga hundratal svenska ortsnamn som innehåller ordet varg eller ulv, till exempel: Ulvsättra, Ulvsunda, Ulvesta, Ulvön, Vargön, Vargbrännan, Vargarn, Vargbacken, Vargbäcken, Vargfors, Vargbo, Varghögen, Vargliden, Vargträsk, Vargvik, Vargödraget, Varglund, Vargnäs, Ulvahult, Ulvan, Ulvanstorp, Ulvas, Ulvaskog, Ulvakölen, Ulvberget, Ulvebo, Ulveket, Ulvered, Ulvestad, Ulverud, Ulvestorp, Ulvesund, Ulvhult, Ulvkisbo, Ulvoberg, Ulvs, Ulvsbo, Ulvsbomyren, Ulvsborg, Ulvsby, Ulvshyttan, Ulvsjö, Ulvsön, Ulvsliden, Ulvsmåla, Ulvsnäs, Ulvsta, Ulvstorp, Ulvsunda, Ulvsätern, Ulvsättra, Ulvtorp, Ulvvik, Ulvåker, Ulvåsa, Ulvåsen, Ulvåtjärn och Ulvöhamn.

Vargen är ett mycket intelligent djur och en duktigt samarbetande jägare, som i alla tider väckt beundran, avundsjuka, respekt och fruktan hos människan. I stort sett alla nordliga folkslag har haft en stark kulturell relation med vargen. Ett djur man såg upp till som jägare med respekt och lite skräckblandad vördnad. Många folk har haft vargen som ett viktigt totem-, sago- och symboldjur, till exempel i Ryssland, Rumänien, i Finland och hos en rad nordliga urbefolkningar som samer, nenetser, tjuktjer, dolganer och flera eskimå- och indianfolk.
Men så snart människan började hålla tamdjur blev vargen en svår konkurrent om maten. Det är då bilden växer fram av vargen som hotfull dråpare och djävulens högra hand.

En reaktion på “Varg bild

  1. I just want to say I am very new to blogs and honestly savored your web blog. Probably I’m planning to bookmark your website . You amazingly come with good articles. Thanks a lot for revealing your webpage.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>